January 12, 2023

Missiverna - Oulipo/Lascaux/Habermas/sci-fi Bolero

Så här i efterhand inser jag att jag blev grundligt lurad. "Oulipourad", till och med. Jag läste den där artikeln om den egensinnige poeten och motståndsmannen som - ledd av de barn som råkat upptäcka den - utforskade Lascauxgrottan innan den blev allmänt känd (och inte längre kunde användas som tillflyktsort för motståndsrörelsen) och med hjälp av sin erfarenhet som kodknäckare tolkade väggmålningarna som tecken på ett tidigt skriftspråk. Hans anteckningsböcker från utforskningen (hittade i en smustig trälåda på ett slott i närheten, tillsammans med några brev och en utgåva av en idag olokaliserbar poesivolym) var svårtolkade:

They are not always easy to decipher, and some of the pages are missing, many are blank, and at apparently crucial points they seem to have been chewed by rodents. And they are notebooks: the arguments are not made or advanced systematically.

Jean-Luc Champerret (så hette han) menade att vissa tecken på väggarna inte bara var tecken som hade mening för grottans invånare och besökare utan att rutmönstren som han hittade också var urformen för en förhistorisk poesi. Champerret började experimentera:

Just as Wittgenstein argues that one does not learn a game by reading a book of rules but by playing it, Champerret seems to have believed that practice would prove or disprove the validity of his idea, and so he began to write poetry using these signs and grids.

"Det vita ögat / hos den svarta bison / är som en stjärna i natten" kunde härledas från "öga / bison / sol".

För en ouppmärksam skumläsare (som jag), med begränsad kunskap om vad som faktiskt finns på väggarna i Lascauxgrottan, gjorde detaljerna i beskrivningen av hur anteckningsböckerna hittades och det lilla man visste om Champerrets biografi att tolkningen var exempel på en poetisk gissning, om än i överkant spekulativ.

Not so much för Mary Maxwell, som recenserar Philip Terrys Oulipo-inspirerade bok The Lascaux Notebooks. Hon läser alla tecken rätt och avslöjar historien för den sinnrika fabulering det är:

I [...] found it suspicious that there are no actual photographs of Champerret’s notebooks, “for conservation reasons,” only charcoal renderings by Lou Terry (presumably Phillip’s relative or spouse). Clearly, Terry did his research on prehistoric sites. But though Terry thanks Pierre LeBlanc at the Pôle d’Interprétation de la Préhistoire at Les Eyzies (an extensive research facility on France’s prehistoric caves), there is no mention of him or Champerret through the website’s search engine, despite Terry’s assertion that that is where the Champerret materials are currently stored. Terry also makes reference to an article in the “Proceedings of the Oxford Prehistorical Society,” a publication, as well as an organization, that doesn’t seem to exist.

Men blinkningen till de litterära spexarna Georges Perec och Raymond Queneau var nästan roligast:

For me, the first textual clue that this might all be an Oulipean-inspired creation had to do with my familiarity with Perec’s An Attempt at Exhausting a Place in Paris, published in 1975, where from his cafe table Perec describes in exact detail the comings and goings on the Place Saint-Sulpice, particularly those of Bus 84 which ends at Porte de Champerret. The train line that begins at Porte de Champerret now ends at the Metro stop Bobigny-Pantin-Raymond Queneau. This dual coincidence of Perec/Queneau with the name of Terry’s French hero seemed to me unlikely to be an accident.

Lyckligtvis har duperingen inte fått några allvarligare konsekvenser för mitt agerande sedan jag läste Philip Terrys artikel för nästan ett år sedan. Men jag har onekligen haft den nedgrävd i någon hjärnvindling då jag uppdagade falsariet i samband med att jag skulle återvända till den apropå möbelkonservatorn som hittat ett "hemligt språk" i förhistoriska väggmålningar.¹

---

Annat läst och uppmärksammat i veckan...

...och det här kan mycket väl vara mer försök att luras - boken Bone Music (via: Dan Fox "Keep All Your Friends"):

During the Cold War era, the songs that Soviet citizens could listen to were ruthlessly controlled by the state. But a secret underground subculture of music lovers and bootleggers defied the censors, building recording machines and making their own records of forbidden jazz, rock ‘n’ roll, and Russian music, cut onto used hospital x-ray film.

Alltför mycket kognitionsforskning utförs av engelskspråkiga om engelskspråkiga.

Olästa, men ska komma tillbaka till Chia Amisolas "There is an internet that is mine & I would like you to live in it with me" och Maggie Appletons "The Expanding Dark Forest and Generative AI".

Jag hade ingen aning om att Jürgen Habermas för några år sedan gett ut en filosofihistoria i två band om 1700 sidor. Bara på tyska än men en recension på engelska verkar sammanfatta den väl och slår ned på dess uppfattade svaga punkter.

For its many twists and turns, the history Habermas tells is linear and aggregative, the unfolding of an immanent logic. Rarely do we learn of realizations that were unjustly discarded, knowledge suppressed, experiments failed. In the learning process, it would seem, little is forgotten.

(Uppmärksammade detta i en recension av en ny bok av Habermas).

Alan Jacobs:

Focus is a Latin word that means hearth — the fireplace that was both literally and metaphorically the center of the Roman household. Various members of the family were responsible for some element of hearth-maintaining — one would chop or gather the firewood, another bring that wood into the house, another make the fire, another add logs when the fire got low or stir it to enliven it, still another to cook the family’s food over the flame — and each member benefitted from its warmth.

---

Lucrecia Dalts album ¡Ay! har varit som balsam under veckan, bland annat "Atemporal" (Grottor i videon! Kanske vid Galatzo-berget på Mallorca):