Missiverna - "Varje epok drömmer den kommande"
När jag låg sömnlös för en tid sedan drömde jag upp en berättelse. Den handlade om hur Walter Benjamin hittade en hemlig enklav mitt i Paris där människor lever i en slags paradisisk tillvaro enligt rousseauansk modell, där den franska revolutionen aldrig ägt rum. Benjamin gjorde sin upptäckt när han satt på Bibliothèque nationale de France på Rue Richelieu och beforskare Paris som 1800-talets huvudstad. En karta med vissa vita fläckar som väckte hans intresse, liksom ett slags kryptiskt manifest från enklavens utsedda ledare. Benjamin hade först svårt att hitta platsen – det tog veckor att lokalisera den bakom en anonym port, innanför vilken en frodig och vild natur öppnade sig – men sakta men säkert inlemmades han i samhället och blev en av deras medlemmar och undkom därmed sitt personliga öde i Spanien 1940.
En halvdröm som sagt och typiska uppslag som kommer till mig när jag går in och ut i dvala.
I en recension (tyvärr förmodligen betalvägg) av Aurélien Bellangers nya roman Le Vingtième Siècle ("20:e århundradet") beskrivs utgångspunkten så här, och jag läser den några veckor efter min fantasi:
The plot, presented to the reader via contemporary email correspondence interlaced with these bursts of pastiche, is based on the activities of a group of leftist thinkers who attend a lecture at the Bibliothèque nationale de France by the conceptual poet and fellow Benjaminian François Messigné (a fabrication). Immediately afterwards Messigné takes his own life at the library, throwing himself down several storeys into the building's central garden -- an act the trio interpret as a coded gesture. They resolve to investigate.
Det är en bok man vill läsa. Troligen dröjer det innan den kommer på något språk jag behärskar, om ens överhuvud taget i översättning. Vidare:
Bellanger presents a tissue of fragments -- of letters, essays and diary entries -- many of them wellwrought and often convincing pastiches of an array of thinkers, from Theodor Adorno to André Gide and Benjamin himself. The effect recalls the "montage" dreamed up by Benjamin in his posthumous The Arcades Project, a sprawling, unfinished compendium of quotations put together between 1927 and 1940.
Ett av citaten i Passagearbetet kommer från Jules Michelet:
Varje epok drömmer den kommande.
Mitt påhitt är naturligtvis inte Bellangers berättelse, men jag vill ändå tänka att mina drömmar om oskrivna böcker egentligen handlar om böcker som redan är skrivna, eller borde skrivas.
Julian Bell verkar ha funnit en perfekt origin story för den moderna tidsåldern, för både konst och vetenskap, i historien bakom en liten målning ("Aurora" ovan, av Adam Elsheimer, från ca 1606; drygt 2 decimeter, målad på en kopparplåt sandbpapprad och belagd med vitlöksjuice!):
In 1974, Bell tells us, an art restorer, Knut Nicolaus, published the results of an infrared investigation he had made of the copper sheet. This showed that originally an ash tree growing on a hillside above the distant, glowing campagna was not a tree but “the silhouette of a giant thrusting his brute head and shoulders over the hillside with questing, threatening purpose”. It is Polyphemus, the one-eyed giant murderously furious at the fleeing pair of lovers Acis and Galatea – the latter the giant’s unattained love-object – who appeared in the lefthand corner of the picture and were later erased.
Så här verkar den övermålade delen ha sett ut1:
När Elsheimer valde att lämna den antika mytens figurer — och den förväntade moralen bakom dem – och istället låta naturen träda fram ensam med människorna i bilden som krymper under den stora himlen – så är en ny tid född. Fullt så stora växlar drar inte Bell kanske i sin kommande bok om Elsheimer – Natural Light: The Art of Adam Elsheimer and the Dawn of Modern Science – men en hyllande recension antyder det.
1 Hämtat från artikeln "Elsheimers Aurora-Landschaft in neuem Licht" av Rüdiger Klessman från 1987.
Apropå tidigare Missiverna: Steve Sem-Sandberg uppmärksammade Arno Schmidts zettelkasten-teknik i DN för en tid sedan:
Schmidt lär ha haft ett liknande kartotek själv, med sammanlagt 100 000 anteckningslappar ordnade i olika fack och lådor. I ett tv-reportage, ett av få som gjorts om honom, ser man kartoteket torna upp sig över hans bläddrande fingrar, stort som en gammaldags telefonväxel. Det var så hans skrivande gick till: tusentals hastigt nedklottrade iakttagelser skrivs ihop till korta prosastycken som likt en mosaik tecknar konturerna av större mer eller mindre sammanhängande händelseförlopp. Zettel är papperslapp på tyska. Zettelkästen är kartotekslådor. Zettel’s Traum är alltså kartotekskortshållarens dröm om ett kartotek stort nog att rymma hela världen: en enda sammanhängande drömskrift.