Missiverna - Arno Schmidts hypertextdröm
Det är onekligen lite lustigt att Arno Schmidt är Dave Weiners mormors bror. Den senare har nämnt det på sistone. Jag håller inte reda så noga på vad Weiner håller på med nuförtiden, men han har onekligen ganska länge ägnat sig åt att utveckla skrivvertyg/"tools for thought". Som han själv skriver:
Around the time Uncle Arno died in 1979, I started working on my first outliner, which is the ideal tool for creating and managing a zettelkasten on a personal computer.
Som metod för att komponera sitt labyrintiska verk Zettel's Traum (bilden ovan visar ett utsnitt från en engelsk översättning) använde sig Arno Schmidt av ett intrikat system av anteckningar på papperslappar (en zettelkasten), som till slut blev över 100 000 stycken. En stor del av kartoteket finns digitaliserat och prydligt ordnat i PDF:er av Arno Schmidt Stiftung. Så här skriver Martin Lagerholm i Svenska Dagbladet 2017:
Men Zettel betyder också papperslapp eller lista, vilket osökt leder tankarna till de runt 120 000 (!) små anteckningslappar som Schmidt under projektets gång skrev på och samlade i kartotekslådor, och som utgör själva stoffet till det encyklopiska verket. Vi har här att göra med en roman inte bara som ett storhetsvansinnigt work in progress, utan där författarens utdragna arbetsprocess i sig kan liknas vid en introspektiv litterär performance-akt.
Här sitter Arno vid med sina kort och komponerar:
Ett random utdrag från den engelska översättningen av John E. Woods, som ovan Landgren kommenterar med "någon har i en kommentar menat att han i vissa särskilt invecklade passager i ”Zettel’s Traum” rentav överträffar Schmidt själv i språklig fyndighet och idérikedom":
På svenska har nyligen Tidiga skrifter av Schmidt utkommit på Ekphrasis förlag.
Matt Webb samlar ihop diverse högmodernistiskt-cybernetiska exempel från 1950-talet och framåt som verkar ha gått ut på att skapa något slags rumsliga wikis ("map rooms") för att samla experter från olika discipliner i att samarbeta för att lösa komplexa problem. Det finns onekligen något spännande i att försöka bryta upp det solipsistiska och minst-en-skärm-per-person-ramverk som vi lever i nu.
And that’s why I’d like to find ways to reinvent the map room today, because we do need new multidisciplinary conceptual frameworks, and it would be cool to have new tools to help us to get there.
Efter att ha läst serietecknaren/illustratören Lee Lais essä om vad som gör serier unika funderar jag på om det inte finns viss inspiration att hämta därifrån:
I grew up in the 90s, which meant the era of children’s books illustrations having quite a lot of detail and movement (think Winnie the Witch and Murgatroyd’s Garden), and necessitating the use of a sticky little finger to help guide the eyes across a page. That experience of reading has continued through my adolescence and adulthood in my exploration of alternative comics. I’ve loved experiencing the page as a map, as something to be wandered across. I want there to be some remnant of that experience in my own work – a moment of reveal or release in the turn of a page, a feeling of being ushered across a spread.
(Mark Bernstein - hypertexthistoriker - delade en presentation som angränsar detta - "Early Tools for Thought").
Här några bilder från utställningen om Tham & Videgårds arkitektur på ArkDes. När man väl hade vant sig vid den svindlande känslan att gå på glasgolvet utan att frukta att ramla ned i ett hål i golvet så var det en sällsam upplevelse.
