Missiverna - Letum non omnia finit
(Det här är delar av Fondazione Prada i Milano och ska egentligen mest illustrera att jag var idag gammal när jag upptäckte funktionen att extrahera delar från bakgrunder i bilder på telefonen/iOS 16).
Diaries of Note publicerar på dagen för x år sedan utdrag ur några personers dagböcker. På dagen 33 år innan jag föddes eller 83 år innan jag fyllde 50 år häromveckan skrev konstnären Emily Carr – då 68 år – i sin dagbok så här:
The days fill out. They are happy, contented days. I am nearer sixty-nine than sixty-eight now, and a long way recovered from my stroke. There is a lot of life in me yet. Maybe I shall go out into the woods sketching again, who knows? I have got the sketches out that I did on the trip just before my stroke. They are very full of spring joy, high in key, with lots of light and tenderness of spring. How did I do these joyous things when I was so torn up over the war?
Den här målade hon dock fyra år tidigare, "A Forest Clearing":
Prylar som pratar, objekt som orerar. För ett tag sedan blev jag glatt överraskad av hur Tamara Shopsin lät konsumentprylar och reservdelar till gamla datorer och skrivare vara aktörer i sin LaserWrtier II.
Ceridwen Dovey dyker lite djupare i det här med litterär reanimering i artikeln "Telling Stories From The Perspectives Of Objects". Den innehåller en rad exempel på författare och berättelser som använt sig av greppet. Den är säkerligen inte uttömmande men en bra startpunkt.
På rubriken känns det som att artikeln "The Philosopher Who Believes in Living Things" om Jane Bennett hör hemma här, men jag har inte läst den i sin helhet än. Jag får kanske återkomma. Jag fastnade dock för det här i inledningen, där jag först trodde "sensitive cuticles" betydde känsliga nagelband, men förstod sedan att "cuticle" också kan betyda ytterhud:
Bennett likes to reference Walt Whitman, who once described people who are highly affected by the world around them as having “sensitive cuticles.” Bennett hopes to cultivate a sensitivity in her cuticles. That means paying a lot of attention to everything — especially to experiences that might otherwise go unnoticed, uninterrogated.
Shannon Mattern skriver apropå att det öppnats ett museum över "Shaker"-rörelsen om deras säregna sätt att inreda sina gemensamma utrymmen:
These embedded furnishings allowed residents to keep floors open—minimizing the need for mopping and dusting—and optimize leftover spaces, like the areas under stairwells. Because Shaker dwellings commonly housed 70 or 80 residents, their furnishings had to function on an institutional scale and meet communal needs. [...] Buildings were assigned letters, while rooms, closets, and drawers were assigned numbers, enabling Shaker Sisters to easily locate every blanket and bonnet, and transforming the houses into “large filing cabinets,” as architectural historian Julie Nicoletta has described them.
Helen Garner är en annan dagboksskrivare (tre volymer med hennes dagböcker från 1978 till 1998 har utkommit). Här skriver hon om vad som gör livet värt att leva efter 80 år:
So I’m not going to spend what’s left of my life hanging round waiting for it. I’m going to settle for small, random stabs of extreme interestingness – moments of intense awareness of the things I’m about to lose, and of gladness that they exist. Things that remind me of other things. Tiny scenes. Words that people choose, their accidentally biblical turns of phrase. Hand-lettered signs, quotes from books, offhand remarks that make me think of dead people, or of living ones I can no longer stand the sight of. I plan to keep writing them down, praising them, arranging them like stepping stones into the dark. Maybe they’ll lead me somewhere good before I shrivel up and blow away.
På en liten ö mellan Venedig och Murano ligger ö-plätten San Michele. Den fungerar som kyrkogård. Bakom den mot lagunens fukt och vind skyddande muren är det stilla och jämfört med gränderna i Venedig är det få besökare. Några turister, några anhöriga som vårdar gravplatser. Jag är på jakt efter Roberto Calassos grav (se tidigare Missiverna) men jag går bet på att hitta den, trots att den evangeliska delen är liten. Graven skulle vara bredvid eller i närheten av Joseph Brodskys. Det här är baksidan på Brodskys sten:
Letum non omnia finit - allt är inte slut pga döden - från Sextus Propertius "Elegier".
Översättaren till engelska av en rad av Calassos verk — Tim Parks — nämner viloplatsen i en text som handlar om översättningen av boken The Tablet of Destinies / La tavoletta dei destini:
It is the norm in Italy to be buried in one’s hometown, or town of origin, very often in a shared tomb or grave; one’s body is thus claimed by family and community. In “Two Double Beds” Luigi Pirandello tells a funny story of how tricky this practice can be for people with unconventional private lives. Calasso chose to be buried not in Florence, his place of birth, or Milan, where he had long become an institution, but on the island cemetery of San Michele, between Venice and Murano, beside his friend Joseph Brodsky. He thus positioned himself outside his families and communities, in a remote place, at the confluence of many waters, and in a pantheon that includes Igor Stravinsky, Sergei Diaghilev, Ezra Pound.
Den här plankan — på platsen där det i övrigt står gravstenar — väcker också frågor:
Det är drama i den här bilden:
