Il Nuovo Missiverna
Eftersom jag gärna vill ta upp vanan att sammanställa ett nyhetsbrev och skicka till vänner, men inte har självförtroendet att göra det, så provar jag att bara skriva det och skicka det utan mottagare, bara till mig själv. Först.
Lucy Ellmann blev uppmärksammad häromåret för sin tegelstensroman Ankor, Newburyport (nu på svenska i översättning av Eva Åsefeldt). Den är ju skriven som mer eller mindre en mening (se nedan om fler såna litterära trick). Men jag blev uppmärksammad på en artikel hon skrivit häromdagen - "Can Art Save Us from Science?" - som säkert har diskuterats på alla möjliga håll och juryn är säkert ute huruvida det är en satir eller om hon menar allvar med sin ursinniga kritik av vetenskap och forskare. Jag finner den mycket underhållande hur som helst. Jag menar...
The expression “mad scientist” exists for a reason.
Jo, om de långa meningarna: jag har ju sett de blåa (skönlitteratur) och vita (non-fiction, essäistik) volymerna som Fitzcarraldo Editions ger ut i boklådor, men först på sistone blivit intresserad av några titlar. Så jag läste på om det här förlaget som på sistone mest uppmärksammats då de lyckats pricka in flera Nobel-pristagare i litteratur med sina översatta verk av Olga Tokarczuk och Annie Ernaux och en ofta omtalad författare som Jon Fosse. I en artikel från 2019 om förlaget hittade jag det här i en intervju med grundaren Jacques Testard:
“Agustín Fernández Mallo and Mathias Ernard met in a bar in Spain, at a festival,” Testard says, as if setting up a joke. “One asked the other – and I can’t remember who asked who first – ‘What have you been working on?’ I think Agustín asked Mathias, and Mathias said, ‘Well, I've just finished a 500-page book that's written in one sentence.’ And Agustin said, ‘Oh, I’ve just finished the first section of a novel that’s ninety pages written in one sentence!’ And they became friends.”
Böckerna är Zone respektive Nocilla Lab, för den intresserade.
...och apropå förlag så har jag läst Roberto Calassos bok The Art of the Publisher, som handlar om hans erfarenheter som utgivare av böcker för det italienska förlaget Adelphi Edizioni. Det finns nog vissa estetiska likheter mellan Fitzcarraldo och Adelphi. I inledningen av boken berättar han om en slags utgivningsfilosofi och beskriver det mödosamma arbetet att både hitta relevanta titlar att ge ut (det finns en idé om singulära verk - böcker som kan sägas uttrycka något unikt som författaren aldrig skulle kunna uttrycka på något annat sätt, och kanske aldrig skulle ha gjort om verket aldrig blev skrivet; han nämner gott om exempel på sådana verk) men också om formgivandet (i vid mening) för att bilda en slags enhet av disparata delar. På så sätt kan utgivningen bli en slags egen litterär genre. Så här går tanken:
Try to imagine a publishing house as a single text formed not just by the totality of books that have been published there, but also by all its other constituent elements, such as the front covers, cover flaps, publicity, the quantity of copies printed and sold, or the different editions in which the same text has been presented. Imagine a publishing house in this way and you will find yourself immersed in a very peculiar landscape, something that you might regard as a literary work in itself.
Romantiskt så klart, men också tilltalande. Apropå bokomslagens "flaps", här från Fitzcarraldo-artikeln om när man väldigt snabbt behövde trycka kopior av Tokarczuks Flights i samband med att hon fick Nobel-priset:
There were some compromises that had to be made. Fitzcarraldo’s standard editions come with French flaps – folded-in front and back covers that can be used as bookmarks, like the jacket of a hardback – but the two-week turnaround from the Cornish printer would have presented a problem. [...] “We had the [flapless version] ready to roll out,” he continues. “We wanted to keep the similarity in design, so that people who came to Fitzcarraldo through that mass-market edition would still recognise the other books. The idea is that as soon as you've seen one Fitzcarraldo book, you’ll notice the rest of them.”
Jag gillar franska flaps.
Public Domain Review: "The Art of Book Covers (1820–1914)"
Det där var väl inte så farligt. (Jag har glömt var bilden ovan kommer ifrån, men den hittade hos Curationist).