Grottor och soptippar av tragedier i papyrus
Jag har kommit en bit in i Rachel Kushners Creation Lake, men jag vet ännu inte riktigt vilken roll som Bruno spelar i berättelsen. Hittills förstår jag det som att han är någon slags tillbakadragen ideolog med en fascination för neanderthalare (som han vill återvinna hedern för, i motsats till den destruktiva homo sapiens) som han förmedlar via e-post till de kanske mer handlingsbenägna radikalerna i kollektivet på landsbygden i södra Frankrike.
Beskrivningen av Brunos aurala hallucinationer i de grottor han börjar bebo är vackra allegorier (det är ju en grotta trots allt, som alltid lånar sig till allegorier) där han umgås med neanderthalare, homo erectus och sapiens men också medeltida katarer.
For a long time, he said, you cannot tune in. Then, you might sense a current or buzz of telluric energy. This sound transforms, the more time you spend in caves. It becomes voices. You hear these voices but are unable to isolate them. It takes years to learn how to listen, to differentiate, to adjust your inner tuner to a position on the atemporal bandwith of the underground world.
Till skillnad från radiovågor som studsar mot jonosfären “korsar grottbandvågen ögonblick, eror, epoker, eoner”. Efter att ha vistats i den entoniga undervärlden i åratal kan Bruno separera de olika rösterna: “Du börjar sortera, filtrera. Du hör viskningar, skratt, sorl, vädjanden. En känsla av att alla är här infinner sig. En underbar känsla ska jag tillägga. Plötsligt inser du hur ensam du har varit, hur isolerad, att vara fångad, fast i kalendertid och avskuren från alla som kom före oss.
Jag vill aldrig vara så ensam igen, sa han.
Allt detta medan vår huvudperson – infiltratören “Sadie Smith” – börjar närma sig Bruno och de andra misstänkta ekoterroristerna. Hennes teknologi är av annan karaktär:
Finished with my package coffee, my stale bread and wartime goo, I set up a satellite router. The router was new, had cost me two thousand euros, and could get a signal at the North and South Poles. It was the size of a small box of chocolates. I flipped up its antenna. The lights flashed frm red to green. No more traveling with a clumsy dish I would try to mount and angle to get my signal. This little box was working perfectly.
Våra bakåtsträvare i grottorna är fucked tänker man.
Man har hittat papyrusfragment som består av sammanlagt 97 rader från två tragedier av Euripides – de tidigare anade verken Ion och Polyidus. Just de här fragmenten hittades begravda tillsammans med en medelålders kvinna och ett barn. Kanske var det kvinnans favoriter, dessa uppslitande och blodiga tragedier. Men det är lockande att så mycket gammal papyrus har hittats på en och samma arkeologiska sophög en bit söder om Kairo:
The location is significant in itself. More than 70 per cent of so-called “literary papyri” (those containing works of ancient literature, rather than laundry lists and the like), and nearly half of those containing work by Euripides, come from the rubbish dumps of Oxyrhynchus, a settlement 100 miles south of Cairo inhabited by descendants of the Greek immigrants who had colonized Egypt in the wake of Alexander the Great’s invasion in 332 BCE.
Jag ögnar igenom Thomas Guignards fotografier från bibliotek världen över och fastnar för det vid Dalhousie-universitet i Kanada (Nova Scotia). “Språkets fängelse” i materiell skepnad.
