Böcker luktar
Vänner,
När jag studerade litteraturvetenskap vid millennieskiftet funderade jag på att skriva min magisteruppsats om något jag kallade "olfaktorisk intertextualitet". Det kanske redan finns ett bättre begrepp för detta, men jag syftar på det faktum att böcker luktar – och att dessa dofter kan skapa kopplingar mellan titlar som inte nödvändigtvis har något annat gemensamt.
Jag minns till exempel att alla pocketböcker som TOR gav ut på 90-talet luktade i stort sett likadant. Det handlar förmodligen om pappret och trycktet, men än idag kan jag öppna en ny bok och omedelbart känna: "Herregud, den luktar precis som The Shadow Rising."
Ett annat exempel: Det svenska rollspelet Troubleshooters (2022) har en doft som påminner mycket om Vampire the Masquerade 2nd edition (1992).
Dofterna bygger broar mellan genrer, tidsepoker och författarskap, och dessa kommer oundvikligen att påverka ens läsupplevelse, vare sig man vill det eller inte. Men hur? Och kan detta utnyttjas medvetet? Fulgur Press har till exempel gett ut böcker som parfymerats. Vad händer då i hjärnan när ens nyinköpta bok om teosofi doftar som Date Pamela?
Fenomenet sträcker sig också bortom själva böckerna. När jag var 13 år lånade jag Geraldine Harris Gudar & faraoner i den egyptiska mytologin från skolbiblioteket. När jag kom hem lade jag mig i sängen för att läsa den. Samtidigt hade min mamma satt upp nya gardiner i mitt rum, och dessa luktade starkt och ovanligt. Jag stöter sällan på den doften, det måste ha varit någon kemikalie i tyget, men när jag gör det kastas jag direkt tillbaka till den där eftermiddagen. Mer än så – egyptisk mytologi är för mig intimt förknippat med just den doften. Jag kan inte tänka på Isis, Horus och de andra utan att förnimma den.
Någon gång ska jag skriva den där uppsatsen.
Just nu läser jag
Jag har börjat läsa Guy Gavriel Kays All the seas of the world – igen. Det är andra försöket. Första gången kom jag inte mer än 20 sidor innan jag gav upp, vilket är anmärkningsvärld med tanke på hur mycket jag älskar Kay.
Men nu, helt plötsligt, är det en helt underbar roman! Det här med att man ibland inte är på rätt humör för en bok är en så märklig grej. Fel vibes, liksom.
Johan Wanloo skrev också något på Threads som fick mig att tänka till.
Så är det. Första gången jag gav mig på All the Seas of the World duttade jag i början. En sida här, en paragraf där. Det gick inte! Nu brände jag av kanske 50 sidor på direkten. Svinbra bok.
En episodisk grimdark dikt
Inte springa, inte gå
sparka sparka ner ett rå
Far slog
tills trollkarlen dog
och mormor piskar alven i stallet
Ett sista tips
Forskare har digitaliserat miljoner av flygfoton från fd brittiska kolonier 1930-1960. Så jäkla coolt. Hur såg Nigeria ut innan de hittade olja? Nu kan man kolla upp det. Otroligt.
Tack för den här gången, vi hörs snart!
Magnus