January 13, 2022

🇺🇸 Omikron vadå sa du?

Amerika vill väldigt, väldigt gärna att Covid bara ska vara över nu på stubberten. Vilken åsikt landet väl delar med resten av världen, men i och med att vi har en väldigt stark rörelse som redan från början av pandemin tyckte att det hela bara var överdrivet och som har kämpat mot alla åtgärder som kan förminska smittan så tror jag känslan är starkare här.

För en viss del av befolkningen är det ju så att om vi inte får ordning på pandemin så är det Bidens fel! Om vi drunknar i våra egna kroppsvätskor så sätter det ju åt Biden. Där fick han. Så Omikron sprider sig som en löpeld.

Till och med Centers for Disease Control and Prevention verkar ha gett upp nu. Deras senaste uttalande var att “de flesta kommer att smittas.” Så, eh, axelryckning?

Omikron har alltså på något sätt tagit Amerika helt på sängen. Framförallt skolor och sjukhus går helt förutsägbart på knäna, men även flygbolag, restauranger och affärer har problem i och med att så många anställda antingen sjukskriver sig eller isolerar sig efter att ha testat positivt.

Inte för att det är lätt för de flesta att testa sig. Vi har nämligen brist på Covidtester och på testplatser. För många är det bara att sitta i bilen i fyra till åtta timmar och vänta innan de kan få ta ett test, om det finns test att tillgå just den dagen.

Tester för hemmabruk är slutsålda på många ställen. Och förutsägbart nog har Bidenadministrationen beslutat att istället för att helt sonika ge människor gratis tester så ska processen gå genom sjukförsäkringsbolagen. Hurra! Så du måste betala ur fickan för dina tester, och får sen nöjet att fylla i formulär hos ditt försäkringsbolag för att få tillbaka pengarna. Smidigt.

Så mörkertalet är enormt, men siffrorna är ändå skrämmande.

Skolor och universitet har dragit igång vårterminen med den hurtiga intentionen att genomföra undervisning i klassrummen, men det är lite svårt när lärare blir sjuka eller testar positivt och när barn blir sjuka eller testar positivt. Det är nu också brist på vikarier, vilket ju inte gör saker bättre.

Det mest frustrerande är att “skolorna måste hållas öppna!” människorna oftast vägrar att göra nånting för att verkligen kunna hålla skolorna öppna. Nej till munskydd. Nej till vaccinationskrav. Nej till förbättrad ventilering i skolbyggnaderna. Nej till säkrare fysiska alternativ. Nej till allt utom att köra precis som vanligt, som om pandemin inte finns.

Det är självklart bäst för de flesta barnen att vara i skolan, och det är uppenbarligen mest ett grymt skämt att försöka göra distansundervisning med åttaåringar, men samtidigt måste vi ju försöka hindra människor från att bli sjuka. Eller också, enligt de här människorna, måste vi inte det.

Jag har sagt flera gånger tidigare att jag inte förstår hur Amerikas föräldrar har lyckats hålla sig samman under denna pandemi. För vad gör du med din sjuåring om hen testar positivt eller blir sjuk, eller om skolan tvingas stänga? Hoppas du kan jobba hemifrån! Hoppas dina arbetsuppgifter tillåter dig att ge din uppmärksamhet till ditt barn!

Som otroligt nog börjar bli vanligt nu ligger många sjukhus i stabsläge med mycket få tillgängliga bäddplatser, och med väldigt utbränd personal.

Som trippel-vaccinerad är jag mindre orolig för att behöva sjukvård på grund av Covid, men jag blir mer och mer orolig för att hamna i en trafikolycka eller råka ut för nån annan sjukdom och att vården som då krävs helt enkelt inte finns att tillgå.

Det är också mycket möjligt att jag inte är lika orolig för Covid längre bara för att jag inte orkar. Det är fenomenalt tröttsamt, den här känslan att landet är en sömngångare som bara vandrar in i nya utbrott inlindad i fantasier.

United States Mint har börjat släppa nya quarters, alltså 25-cent mynt, i en serie som ska hylla Amerikanska kvinnor. Det första myntet bär författaren och civilrättsaktivisten Maya Angelous liknelse och namn. Angelou är den första Svarta kvinnan på Amerikas valuta. (Suffragisten Susan B. Anthony var den första kvinnan på landets valuta med en silverdollar som släpptes 1979.) Angelou är antagligen mest känd för sin roman “Jag vet varför burfågeln sjunger,” om hennes uppväxt i den segregerade Södern med rasism, våld och sexuella övergrepp. Inklusive att hon blev stum i sex år efter att ha utsatts för en våldtäkt av hennes mors pojkvän vid sju års ålder.

Den otroliga styrkan att överkomma allt detta för att skapa poesi som stärkte och stöttade människor är beundransvärd. Hennes kanske mest kända poem är “Still I Rise,” en hyllning till förtryckta människors styrka och värdighet, som du kan läsa här.

Angelou gick ur tiden 2014 vid 86 års ålder. Vila i frid.

Ha en skön helg! På måndag är många Amerikaner, inklusive jag, lediga för att fira Martin Luther King Jr Day.