“Languishing”
Efter den fällande domen. BILD: Harrison Hill, USA TODAY
Som väl alla vet vid detta laget fann en jury alltså före detta polisen Derek Chauvin skyldig till alla åtalspunkter i dråpet av George Floyd. Bevisningen var väldigt stark och rättegången följdes av ett andlöst land.
För det har ju hållits rättegångar mot poliser som dräpt Svarta förut, och oftast frikänns polisen. Men icke så denna gången, till många människors jubel och lättnad.
Under väntan på domen ställde skolorna i Minneapolis in alla aktiviteter efter skolan, ifall juryn skulle ha frikännt Chauvin.
NEW: Minneapolis Public schools is cancelling all athletic and after-school activities today.
Det var en massa fnöske som väntade på en gnista. Men denna rättegången var inte gnistan. Däremot betyder den självklart inte att allt är bra nu. Som någon sa, detta var en konsekvens, inte rättvisa.
Vad var då skillnaden som gjorde att Chauvin dömdes när så många poliser frikänts? Vi vet inte vad som hände i huvudet på jurymedlemmarna, men självklart var de medvetna om den rasande ilskan som svepte över landet efter Floyds död.
Och oftast när poliser dräper människor sker det i enormt pressade lägen där de måste fatta liv-eller-död beslut blixtsnabbt. Det försvaret fungerar inte särskilt bra när du sitter på en människas hals i 9 minuter och 29 sekunder och mest bara ser uttråkad ut med handen i fickan medan han säger att han inte kan andas och skriker efter sin mamma i dödsångest.
Av en slump inföll domslutet på 20 april, alltså 4/20, vilket är Amerikas inofficiella marijuanadag. Enligt sägnen så kommer det sig av att ett gäng gymnasielever i Kalifornien (var annars?) möttes bakom skolan tjugo över fyra och rökte på. Och i och med att Amerika vägrar använda den civiliserade 24-timmarsklockan är det 4:20.
New York Times krönikören Maureen Dowd flög ut till Colorado 2014 för att kolla hur det gick med delstatens legalisering av marijuana. Dowd är allmänt känd för att vara något av en uppknäppt besserwisser. I alla fall flög hon till Colorado och intervjuade personer som arbetade i den unga industrin. Och skulle sen självklart prova marijuanachoklad själv.
Det gick inte särskilt bra, för hon åt alldeles för mycket och blev väldigt nojig.
Men nu med lite avstånd från händelsen verkar hon kunna se humorn i det hela:
Covid är ju Covid över hela världen och jag antar att i Sverige är människor också väldigt trötta på pandemi och karantän. Själv är jag väldigt medveten om att jag genomlevt pandemin så här långt på lägsta svårighetsgraden—både jag och min fru kan arbeta hemma, vi bor i ett hus med en trädgård, och vår dotter är nästan vuxen. Men trots det är det väldigt segt.
Enligt en artikel i New York Times så kallar psykologerna tillståndet för “languishing”, vilket man väl kan översätta till avmattning. Alltså inte att vara deprimerad eller i kris, men att känna sig “meh.” En känsla av stagnation och tomhet, som “att se livet genom en immig framruta.”
När jag läste den här artikeln tyckte jag att den beskrev inte bara jag själv utan mina kollegor och människor jag ser i affärer. Det är “meh.”
Och trots att vi vaccinerar så det står härliga till är det svårt att känna sig upphetsad.
Som humortidskriften McSweeney’s skrev, Jag är en kort eftermiddagspromenad och du lägger alldeles för mycket press på mig.
Meh. Försök hitta något underhållande att göra.