Kullen vi klättrar
Allison Shelley/Reuters
Biden visade skillnaden mellan hans administration och Trumps redan dagen innan han svors in som president genom att hålla en högtidlig minnesstund för pandemins 400.000 Amerikanska offer. Medan Trump hela tiden hävdade att pandemin var en bluff Demokraterna hittat på för att skada honom och att läkare ljög om dödssiffrorna för att tjäna mer pengar, ville Biden påbörja landets sorgearbete.
Jag tror inte det går att visa upp en större skillnad mellan de två männen.
Med sin bakgrund är ju också Biden unikt lämpad att hjälpa landet sörja. Han hade två söner och en dotter med sin första fru, och frun och dottern avled i en trafikolycka. Båda sönerna hospitaliserades. Hans son Beau var den tänkte arvtagaren. Han hade tjänat i väpnade styrkorna och sen påbörjat sin politiska karriär när han drabbades av hjärncancer och dog. Och andresonen Hunter har kämpat med sitt drogmissbruk och använts som slagträ av högern de senaste åren.
Så Biden är välbekant med sorg.
Han rivstartade nu sin tjänstgöring med att skriva under en hel mängd så kallade executive orders för att vända mycket av Trump administrationens politik. Han vill åstadkomma mycket de första 100 dagarna.
Just de första 100 dagarna är något mytiskt i Amerikansk politisk rapportering. Vad det är som gör det så mytiskt har jag aldrig förstått, förutom att det ger ett enkelt narrativ förstås. Och Biden har gått ut stenhårt.
Det gäller nu alltså att reparera efter fyra års vandalism. Ett i princip omöjligt uppdrag, men Biden och Harris verkar komma att göra allt de kan.
Biden gav ett väldigt bra tal under ceremonin, mycket bättre än jag förväntat mig. Du kan läsa en annoterad version här.
Men dagens stjärnskott var 22-åriga poeten Amanda Gorman, som läste sitt verk “The Hill We Climb” med en otrolig pondus. Om du inte såg henne är det värt att klicka och titta på videon här, tycker jag.
Den största känslan i hela ceremonin var allmän kompetens och allmän anständighet. Vilket var en sån skillnad och en sån lättnad efter dessa fyra år.
Jag själv satt och tittade och kom ihåg att, ja just det! Amerika är en stormakt! Nationen är fylld av kompetenta människor med en massa talanger!
Jag satt också på spänn hela ceremonin och mer eller mindre förväntade mig att se en laserprick lysa upp Bidens panna när som helst och var inte ensam om att dra en stor, stor suck av lättnad när det var över och han inte längre stod utsatt på scenen.
Men det var alltså en kompetent, värdig ceremoni. Våra galenpannor höll sig lugna, både i Washington och runt landet, så vi kunde återvända till normal politik.
Trump avslutade sitt presidentskap precis så plumpt och sjabbigt som vi kunde förvänta oss, genom att inte närvara på ceremonin. Självklart klarade han inte det. Precis som han inte klarade att närvara på begravningarna av John McCain och John Lewis.
Han valde också som musikaliskt ackompanjemang till sista gången han bordade Air Force One ingen annan låt än YMCA.
När jag först såg det trodde jag att nån hade förfalskat klippet, men nej, tydligen tyckte han eller nån av hans stab att det var en bra låt att lämna presidentskapet till.
Melania valde sen att byta om till semesterklänning på planet till Florida, och bryr sig nu uppenbarligen inte ett dugg om vad folk tycker:
https://twitter.com/AdamWeinstein/status/1352070005739937794
Så nu är han på sitt hotell i Florida och har förlorat det han höll kärast i världen, hans Twitter konto.
Jag hade ingen aning om att lättnad kunde göra en så trött. Sen ceremonin var över har jag känt mig så otroligt urdragen. Muskler jag inte visste var spända släpper nu.
Ha en bra helg.